Kretsloppet 2012 – PB med en känsla av något bättre

Igår var det examen för årets träning. Kretsloppet i Borås och 10 km tillsammans med runt 5 000 andra deltagare.

Förutom att jag själv sprang så var också min fru och fyra av mina bröder med och sprang. Den femte brodern är på Rhodos och kurerar sina sargade knän. Tillsammans med bröderna bildade vi laget Band of brothers. Det känns som om både jag, fru och bröder tog oss runt och var relativt nöjda med resultaten faktiskt.

För egen del var det djärva målet att springa under 48 minuter. Förra året sprang jag samma bana på 52.13.

Det kändes bra innan start och de först 2 km gick också relativt lätt men mycket snabbare än jag planerat (4,43 och 4,31). Efter det började det att kännas som om jag fick kämpa hela tiden. Ingenting var så enkelt som jag hade hoppats på, men trots detta så gick det snabbt nog. Första 5 km passerades om nytt personligt rekord (23.18).

Även kilometer 6, 7 och 8 fortsatte på samma sätt, tungt men tillräckligt snabbt. Med ett par kilometer kvar visst jag att om det inte inträffade något dramatiskt med en skada eller total kollaps så skulle jag klara min målsättning.

Backen vid Caroli kyrka mitt i Borås var en pärs även det här året men väl i mål, rejält trött, så stannade klockan på 47.32,90. Nytt personligt rekord på milen med drygt 2 minuter och 4.40 snabbare än förra årets resultat i Kretsloppet.

Jag är givetvis grymt nöjd med att ha klarat det mål jag hela tiden strävat mot och det sker trots den lunginflammation jag hade i maj/juni som tog ner rejält på konditionen. Men med ett drygt dygns perspektiv på det hela så kan jag ändå känna att det skulle kunnat gått ännu bättre. Känslan var mer kämpig än med det flow jag hoppats på. Kanske för att tempot var 15 sek/km snabbare än vad jag någon gång tidigare presterat på sträckan, vilket givetvis ska kännas andra halvan. Men den kom tidigare än vad den borde och något säger mig att kroppen inte var helt hundra trots allt.

Vad som nu ska bli målsättningen är nästa fråga. För någonstans så måste jag ha ett mål för att känna meningen med att ge mig ut och springa. Det räcker inte för mig att göra det för skojs skull. Det måste finnas något mer att sträva mot.

Göteborgsvarvet i maj nästa år är en sådan sak och med bra träning i höst, vinter och vår så är en målsättning där att hålla 5 min/km och därmed springa runt på 1.45. En del av den målsättningen är att försöka seeda mig till en bättre startgrupp än längst bak där jag hamnar som nybörjare.

Ett sätt att göra det hade varit att ha sprungit 34 sekunder snabbare igår. Under 47 minuter i ett millopp kan man tillgodoräkna sig. Andra sätt är att springa speciella seedningslopp tidigt nästa vår. Ett av dessa går på City Race Arena i Frihamnen i Göteborg 24 mars där man springer 10 km. Min tid igår skulle i det sammanhanget flytta mig från startgrupp 18 till startgrupp 9 vilket givetvis är en enorm skillnad. Ett tag funderade jag på att springa halvmaraton-distansen på Göteborg Marathon i mitten av oktober. Under 1.45 hade kunnat användas som seedning men det känns inte aktuellt längre. Det känns för tufft att ge sig på just nu.

Istället får det övergå till lugn och fin höstträning framöver. Det sker efter den snabbaste milen i livet och och med känslan att det kan gå ännu snabbare…