Målbilder som blandas med positiva och negativa tankar

Att träna på högst ordinär motionsnivå kan ju göras som ett nödvändigt ont för att hålla kroppen igång.

Det kan också ske helt prestigelöst för att, utan mål och krav, bara som ren avkoppling.

För mig handlar det givetvis om att må bra och hålla kroppen igång. Men utan mål och nya nivåer att nå upp till skulle jag ha svårt att motivera mig. Målen kan vara små delar på en runda som jag vill springa snabbare än tidigare, ibland en hel längre runda som ska sättas PB på eller att hålla det tempo man bestämt på förhand (vilket kan vara nog så svårt).

Ibland kan det vara fullt fokus på att springa rätt tekniskt sett vilket oftast blir på intervallpass där man måste tänka på varje steg för att få till det på ett bra vis.

Vissa pass finns inte några sådana tankar alls – då springer jag bara och låter löpningen agera städning för hjärnan.

Andra gånger kan tidsmål eller allmän städning av hjärnan istället handla om att vara helt insnöad på hur ett visst lopp ska bemästras på bästa vis.

Göteborgsvarvet, för mig andra gången i maj månad, är en sådan målbild som dyker upp under passen. Den tuffa erfarenheten från debuten förra året är tänkt att omsättas i något mycket bättre nu när jag vet vad som väntar banmässigt och vad som vädermässigt i värsta fall kan vänta.

På Älvsborgsbron, eller strax före för att vara ärlig, började jag närma mig den första av tre-fyra rejäla kriser under loppet där ett DNS var nära. Så starten och vägen fram till bron är något jag kan fundera igenom hur jag ska springa för att inte riskera samma plågsamma upplevelse en gång till.

Det handlar om att INTE ösa på uppför Säldammsbacken hur fjuttig den än kan tyckas vara där i början.

Det handlar om att hålla den kilometertid jag har bestämt på förhand och INTE dras med av stämningen och omgivningens hetsiga löpning. Om detta fungerar över bron och in på Hisingen så är mycket vunnet inbillar jag mig.

Väl där dyker nya utmaningar upp som ska bemästras, men dom målbilderna har jag inte sprungit mig igenom ännu så länge.

Det är sådana målbilder jag kan springa runt med. Det kan också vara en runda helt uppfylld av musiken som strömmar ur hörlurarna in i mina öron.

Sedan finns ju dom där skitrundorna när det inte är roligt en enda meter och där negativa tankar bara talar om att korta ner distansen och springa hem igen och där visheten försöker intala en att hålla sig till planen och fortsätta. Märkligt nog brukar sådana rundor till slut bli ganska bra ändå. Kanske bara för att inte ha lagt sig platt för de negativa tankarna.

Just nu är jag inne i en period med för mig ganska många minuters träning. Det är sju träningsrundor på tio dagar. Mycket tack vare längdskidorna känns det inte som jag slitit på kroppen trots att det varit ganska intensiva pass för min del. Nu verkar det faktiskt också som om det blir lite vinter närmsta dryga veckan vilket kanske till och med ger möjlighet till några ytterligare längdkilometer.

Vid sidan om att öka antalet kilometer under året, från 900 till 1200, och en del mer eller mindre vågade tidsmål att uppnå, så ska min totala träningsaktivitet öka från 12500 minuter förra året till 15000 i år. Det är aktivitet som innefattar promenader till/från bussen, löpning, längdskidåkning, styrkeräning och annan eventuell fysisk aktivitet som kan ses som träning. Det är 5 minuter mer aktivitet per dag som krävs (41 minuter).

I ett av mina inlägg strax efter nyår nämnde jag förebilden Petra Månström och bland annat att hennes podcast Maratonpodden skulle ha premiär under januari.

Det första avsnittet där Malin Ewerlöf medverkar släpptes i lördags och ligger för närvarande tvåa på iTunes topplista. Petra och Malin avhandlar en lång rad ämnen, mellan himmel och jord, som exempelvis hur snabbt man kan kissa under ett maratonlopp och hur man träffar andra singlar när man löptränar… Lyssna ni också!