Stockholmsmaran – race report från min största utmaning

Att det skulle bli ett tufft lopp att genomföra Stockholm Marathon förstod jag redan på förhand. Både nyhetsrapporteringen och alla kommentarer om att ta det lugnt och att det var okej att bryta spädde på detta.

Samtidigt hade jag någon naiv tro att det nog skulle kumna gå rätt bra att hantera värmen ändå om jag bara drog ner på farten.

Att vakna upp strax före sju och känna hettan från solen vara så stark redan då slog ganska snabbt bort den tron. Det skulle verkligen bli en rejäl utmaning!

Förberedelserna klarades av innan jag tog Blåbuss fyra från Högalidsgatan på Söder upp till Stadion. Kort promenad till Olympiastadion för att där känna in platsen att längta efter senare under dagen.

Där mötte också min lillebror Daniel upp med min nummerlapp och tidtagningschippet för loppet. Sista förberedelserna där innan en kort promenad till Östermalms IP för väskinlämning och toabesök innan vandringen in i våra respektive startfållor.

Värmen var påtaglig men lite lätta moln kom ändå in och lindrade något.

Själva starten sker i två stora startgrupper vilket gör det väldigt trångt i början och faktiskt första 7-8 km i loppet. Oerhört svårt att hitta ett vettigt eget tempo och när det väl är dags för vätskedepåerna är det rent kaos för att få vatten. Det tar slut, det är för få personer som fyller upp muggar och det handlar verkligen om att tränga sig fram för att få vatten.

Allt detta gör att ett jämnt tempo är helt omöjligt att hålla första milen där det verkligen är varannan km snabbt och varannan långsamt. Kilometern när det är vätskestation går långsamt varje gång och variationen blir 25-30 sekunder per km. För mig var i det inte till någon fördel alls. Jag gillar att kunna i mitt jämna tempo.

Redan efter den där första milen började det, trots mediokra 56 minuter, att kännas tungt, och strax före passeringen uppe vid Stadion efter 14 km kom första tankarna om det här verkligen var värt det. Saken blev inte bättre av att ena vaden började kännas stel – nästan som begynnande kramp.

Det här släppte trots allt efter fyra-fem km och jag försökte se framemot passering för halva sträckan någonstans vid Gröna Lund och Skansen ute på Djurgården som passerades på 1.57:39. Det lyckades hålla motivationen uppe så långt men direkt därefter var det en enda lång mental kamp för att övertyga mig själv att fortsätta springa för att få gå i mål och få den där medaljen runt halsen.

Vid passeringen vid Slussen runt 25 km gick jag för första gången på riktigt igenom en vätskestation för att få lite återhämtning och då visste jag dessutom att den tuffaste delen av hela banan, mellan 27-34, väntade på mig. Det blev sedan återkommande vid varje vätskestation in till målet.

Delen på Söder och över Västerbron var verkligen en pina som bara handlade om att vinna kampen över tankarna att stanna och ta en gul taxi istället.

På Söder var det dessutom flera förvirrande passager där vi löpate sprang på varsin sida om ett plastband. Först till höger om bandet, vilket senare visade sig vara en del som vek av just åt höger. Dock var det väldigt många, inklusive mig själv, som tog oss över på den vänstra sidan för att söka den skugga som fanns där. Som tur var fattade jag var jag hörde hemma när det delade sig occh hoppade helt enkelt tillbaka till min sida. Men det var många som inte fattade det och tvingades vända mer eller mindre långt bort på fel del.

När jag återkom till samma sträcka men nu på vänstra sidan så stod flera åskådare med skyltar eller genom att ropa vilka som skulle var någonstans så att ingen skulle ta fel. Trots det mötte jag minst ett tiotal som hade vänt en bra bit in på fel del.

Jag kan tycka att det här var riktigt dåligt av arrangörerna. Ska det nu springas på samma gata på det viset så måste det framgå med tydlighet vad som gäller. Jag är bara glad att jag hade koll på läget för hade jag sprungit fel där vet jag inte om jag vänt och sprungit rätt.

Rent generellt kan jag säga att jag inte alls är speciellt imponerad av den nya upphaussade banan. Visst kan man säga att det bara är ett varv numera men det är så många platser som passeras både två och tre gånger vilket inte alls ger någon känsla av ett varv utan snarare en lite förvirrade känsla av ett virrvarr.

Kampen på söder avslutades med Västerbron som jag sprang hela vägen uppför. Det gixk inte snabbt, men jag sprang upp och nerför den för att kumna passera 35 km med en känsla av ren lättnad. Nu visste jag att jag, om jag så skulle gå hela vägen faktiskt skulle ta mig runt.

Trots allt hade jag lyckats hålla tempot uppe så pass att jag med 2-3 km kvar insåg att det skulle vara möjligt att slå min sämsta maratontid från New York 2015. Det gjorde att jag kunde ta mig tillbaka från konstanta km-tider över 6 minuter till någon form av ”spurt” och tiden från NYC slagen med fyra sekunder. Andra halvan på 2.09 och sluttiden 4.06:43 till slut.

Direkt efter målgång var det två sekunder av glädje innan allt kom över mig och känslan bara var utmattning och ledsamhet som jag aldrig tidigare kännt efter en fysisk pretstaion. Tårarna bara rann av och till en lång stund efter målgången och på vägen tillbaka till Östermalms IP för ombyte. Väldigt märklig upplevelse.

Med lite mer än ett dygn tillgodo på loppet så är jag pigg. Inte mer än vanlig träningsvärk och faktum är att jag rent kroppsligt inte har någon smärta under loppet att skylla på. Det var helt enkelt bara riktigt jävla jobbigt att springa under dom omständigheterna som gavs. Både hettan och inledande milen bidrog till det.

Ofta känner jag att det är revanch som gäller om det inte gått så bra. Men Stockholm Marathon har jag ingen sådan känsla för alls idag. Det var ett stökigt arrangemang på många sätt från stora startgrupper, till katastrofen i vätskestationerna och otydliga banmarkeringar tillsammans med en bansträckning som inte alls levde upp till snacket före. Publikstödet var bra på många ställen och var absolut i nivå med Göteborgsvarvets.

Ska jag springa maraton efter New York i november så får det bli på annan plats än Stockholm i alla fall.

Med tanke på värmen, att jag vann matchen i huvudet trots rekordtidigt tvivel och inte helt optimalt längs med banan så är jag nöjd och stolt över min prestation.

Translate »